min tid som praktikant i Uruguay
Nu börjar det närma sig.
6:e maj blir det premiär på ABF-huset i Stockholm. Då visas även mina kursares filmer från Chile och Brasilien. 15-16:e maj blir det visning i Malmö och lund. För att hålla er uppdaterade om vår visningsturné, kolla www.landtillsalu.wordpress.com
Välkomna!
10 grader, lite sol, träd utan blad, ingen snö. Jag befinner mig i Sverige… Kom hem till ett relativt snövitt Stockholm förra lördagen, sov hos underbara vänner den första natten och njöt av efterlängtad lax och intressanta diskussioner, sedan bar det av med tung packning till föräldrarna i Halland. Det var den värsta packning jag någonsin tagit med mig hem från utlandet, detta pga min älskade piano; min candombetrumma. Taxiresorna som det krävt mellan flygplatser och tågstationer har dock kostat mer än själva trumman… Nåväl, jag älskar den, jag älskar den så mycket att det inte gjorde något att jag fick bära 21,5 kilo kläd/bok-packning på ryggen och 24 kilo trum/klädpackning i armarna vid tågbytet i Hässleholm och har värsta träningsvärken nu…
Min pianotrumma
Så hur känns det att vara hemma? Sådär… Det är förstås jättetrevligt att träffa familjen och vännerna igen, äta svensk mat (hehe, det kök jag pratar om är kanske inte alltid så svenskt egentligen; halloumi, quinoa, bulgur, mango, avokado, nötter… men det svenska utbudet har jag saknat, även om jag framöver ska försöka äta mer lokalproducerat! Men så fort jag tänker på Montevideo, ramblan, candombe, och vännerna där borta blir jag tårögd och längtar tillbaka…
Tänkte med detta inlägg berätta lite om den sista månaden i Uruguay.. Den innehöll bland annat mycket mygg och gräshoppor, semester till hippieudden Cabo Polonio, mitt första (kanske inte sista) inhopp i karnevalen, filmklippning och filmvisning, packande och avsked….
Desfile Rivera – Carnaval
Karnevalen är som sagt inte bara Las Llamadas i början på februari. Det är dagliga uppträdanden på Teatro de verano och flera parader i olika barrios / kvarter. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med gruppen ”Tambor Brujo” och dansa på desfilen / paraden i Pocitos, på calle Rivera. Självklart! Spännande! Tambor Brujo är en ganska ung trumgrupp som tränar på fredagar och jag går dit ibland för att dansa och hänga med de trevliga gruppmedlemmarna – varav många är elever till samma lärare som jag. Vi träffades ganska tidigt för att förbereda kläder, hattar smink osv och vid 22 var det vår tur att paradera, efter en sambagrupp.
Tambor Brujo på Desfile Rivera
Haha, det var en upplevelse, väldokumenterad dessutom eftersom Debbie tog över min kamera och fick fria händer. Jag vet inte hur många kvarter det var men många! dessutom var det en konstant, svag uppförsbacke. Det svåraste var helt klart att behålla orken, men jag gjorde mitt bästa, försökte ge energi till både publiken, de övriga dansarna och trummisarna. Blandade mellan modern candombe och mer traditionella afrorörelser, vilket min danslärare gärna vill uppmuntra. Sedan blev det glädje, kramar, öl, vin, och pizza 
Tambor Brujo på Desfile Rivera
Mosquitos och obehagliga smådjur
Någon sorts invasion av små djur har det varit så här på uruguayanska sensommaren. Oavsett temperatur, tid på dygnet och luftfuktighet så har det varit mycket mygg överallt – det stora samtalsämnet på nyheterna. Risk för dengue-feber! Jag fick panik vid ett tillfälle då vi var i Cabo Polonio (som jag kommer berätta mer om senare) och gick på en liten sightseeingtur till en fyr. Fyren var omringad av gräsytor och där, bland fukt och grönska, samlades dem till gemensam attack på jakt efter turistblod. Jag stod inte ut, sprang till slut därifrån med armarna viftande i luften tills jag kom till stranden och den salta vinden blev min räddning.
Även stora gräshoppor och syrsor har vi stött på, t.o.m. mitt i stan och inne på Redes kontor.. samt inne i vårt lilla rum på studentboendet i Treinta y Tres där vi varit på besök igen för att göra några kompletterande intervjuer och skaffa mer bildmaterial. Jag tycker normalt sett det är väldigt trevligt och lugnande med syrsornas sång på kvällarna.. men i mitt sovrum? Nej tack! Thomas intog en passiv försvarställning medan Debbie och jag faktiskt inte kunde tänka oss att sova med dessa stora(!) kryp (samt ett antal stora spindlar på väggar och tak) och till slut råkade vi nog ta livet av två gräshoppar… efter mycket skrik och blåmärken på benen från försöken att undkomma smådjuren i det lilla, lilla rummet fullt med möbler som var i vägen. Ack, och ni ska vara miljövänner, muttrar Thomas från sängen (dock säkert i hemlighet glad över att bli av med dem han med..) Vi funderade på att hålla en begravning dagen efter men det blev inte så…
stor spindel i vårt sovrum...
Naturreservat: Cabo Polonio & La Quebrada de los Cuervos
Jag fortsätter med naturbeskrivningar och vill göra lite reklam för Cabo Polonio i departementet Rocha. Till skillnad från i julas då vädret inte var så trevligt blev vi nu mottagna i denna region med fantastisk sol och perfekt värme efter att det hade åskat och störtregnat på ditresan. Cabo är ett naturreservat och man kan bara ta sig dit i jeep. Fantastiska stränder, dyner och små hus. Landskapet förde tankarna till både Irland, Sahara och västsverige (!) För övrigt är det mycket hippiestämning och enkelt leverne. Här finns inte elektricitet t.ex. Vi hade hyrt en mysig stuga ca 50 meter från havet tillsammans med några medarbetare på Redes och spenderade en långhelg där precis efter en deadline för filmen. Underbart! Bilderna säger det mesta, men det var mycket sol, bad, bodysurf, stjärnskådning från hängmattan, tända ljus, fotogenlampor, sand överallt.., asado / grillning, gitarrspelande och tystnad, lugn och ro.
Cabo Polonio
på väg tillbaka till vår stuga
inifrån stugan
vår uteplats
Mauro, Debbie och Mercedes på vår uteplats
arkitektur i Cabo
hippesamhället Cabo
gauchos på stranden
Vi besökte även ett naturreservat i Treinta y Tres – för filmens skull denna gång – ”La Quebrada de los Cuervos”. Vi kom dit lite sent på en fredagseftermiddag efter mycket beslutsångest kring huruvida det var lönt att åka dit eller inte. Vi lyckades nämligen inte få tag på boende. Men vi tog en taxi och fick 2,5 fantastiska timmar i denna bevarade ”gammelskog” i kuperad terräng kring en vacker bäck. Förutom ett naket par vid bäcken som vi råkade zooma in med kameran så var vi ensamma med naturen och smådjuren. Helt klart det mest vilda och djungelliknande jag sett i Uruguay. Snårig skog, palmer och spökliknande spindelvävsludd… Stora fåglar som seglade på vindarna kring kullarna likt Kondorerna i Anderna. Vackert! Särskilt vackert var det när vi kom ner till en liten plats vid bäcken där vi var tvungna att bada, trots att vi inte hade badkläder. På tillbakavägen hade vi roligt åt en gigantisk gräshoppa – antagligen handikappad för den ville verkligen inte hoppa, inte ens för filmens skull. Detta finns dokumenterat och tyvärr upplagd på nätet: http://vimeo.com/10234133
La Quebrada - vi filmar
filmning i La Quebrada
La Quebrada
Muestra final / filmvisning på Redes och i Treinta y Tres
Deadline för filmen hade vi ca en vecka innan vi skulle åka. Många, långa dagar med klippande, diskuterande, manusjusteringar, fixa bildövergångar, ljudproblem, spela in berättarröst osv och till slut blev det ca 33 minuter film om matsuveränitet i Treinta y Tres. Den innehåller även en politisk diskussion om hoten mot matsuveränitet; bl.a. matindustrin och de stora utländska företagen. Som sagt har vi en egen blogg om filmen (www.landtillsalu.wordpress.com) så jag skriver inte mer utförligt här, men jag kan locka med att vi har med både presidenten, jordbruksministern och miljöministern (typ). Vi visade filmen på Redes och fick mest positiva kommentarer vilket kändes skönt. Meningen är ju att de ska använda sig av filmen för att bl.a. försöka övertyga andra departement att arbeta med dessa frågor.
efter visning på Redes - brainstorming för filmtitel
När vi hade visning i Treinta y Tres var det desto mer nervöst, här fanns huvudrollsinnehavarna.. Vad skulle de tycka om hur vi framställt dem? Det kom nog minst 60 personer. Det var så konstigt att återse dessa välkända ansikten, vi har ju tittat och lyssnat på dem varje dag när vi klippt. Biodlaren Rubén och hela hans familj, Humusproducent Juli och hennes söner samt hennes glada kollegor, m.fl, m.fl. Kommentarerna var försiktiga, kanske behöver de smälta det de sett. Men första frågan var i alla fall, hur kan vi få tag på filmen och sprida den?
visning i Treinta y Tres
Despedida – Avskedsfest
Jorge hade sedan länge talat om att vi måste ha en fiesta de despedida för mig, på hans tak i Barrio Sur. Det blev en trevlig asado med perfekt väder, blandat folk (mest candomberos/as) musik och dans. Min trumma var precis färdig så den fick vara med. Även om candombe är en uruguayansk trum- och danstradition så är det inte självklart att folk börjar dansa på såna här fester. Uruguayanerna är överlag inte som många andra latinos utan snarare lite hämmade, liksom vi svenskar.. Men när Miguel & co började spela och sjunga drog jag tag i de andra och till slut dansade de flesta runt matbordet under stjärnklar himmel Det var så trevligt att vi stannade där istället för att gå vidare till salsastället, vilket jag hade tänkt…
Asado på takterrassen
Marco, Miguel o jag på takterrassen
Saknad…
Det har varit en underbar tid i Uruguay. Jag tänker verkligen åka tillbaka! Landet har kanske inte den mest exotiska, fantastiska natur, eller otroliga stadspuls, men om man stannar en längre tid hittar man och uppskattar pärlorna; de trafikfattiga, trädprydda gatorna med koloniala hus i Palermo… ramblan förstås – härlig strandpromenad oftast fri från kommers… candombeövningar varje vecka vilket blir en fantastisk kvartersfest… den vilda naturen och vidsträckta stränderna i Rocha… Jag hoppas verkligen att detta inte förstörs i och med landets utveckling.
Barrio Palermo
Barrio Palermo
Palermo, från mitt kök....
Nu är det påsklov men sen fortsätter arbetet med filmen på Biskops-Arnö och i maj är tanken att vi ska turnera i Sverige för att visa den och diskutera mat, lokalproducerat, sojans påverkan här och i latinamerika m.m. Hör av er om ni tänker på ett ställe där vi borde visa filmen!
Ahh, varför är det så svårt att komma igång och skriva…?
Mulet väder, regnrisk, söndag. Svettigt framför datorn eftersom det trots allt är varmt, men nu ska jag skriva! Rosa – som precis i dagarna presenterat sitt examensarbete och blivit arkitekt – lagar mat och har lovat att bjuda på en god lunch om jag jobbar på duktigt Och ikväll har Virna, min brasilianska väninna, avskedsgrillfest, förutsatt att det inte regnar förstås.. Mycket att se fram emot!
Det är ungefär en månad kvar nu och det känns märkligt. Jag har nyligen börjat se fram emot att komma tillbaka till Sverige; familjen, vännerna, välkända traditioner, maten, caféerna, restaurangerna, naturen, klimatet (!). Men för bara någon vecka sedan kändes det mest tungt att behöva tänka på hemresan och då syftar jag förstås inte på vad jag kommer hem till utan vad jag lämnar här…
Vardagslivet
…jag håller nämligen på att bli lite uruguayo…:
1. Har precis köpt mig en mate och har kurerat den med använd yerba – den torkade växten man stoppar i sin mate – och sedan whiskey. (det måste man tydligen göra med en ny mate för att den inte ska spricka och för att den ska få god smak. Men det verkar finnas lika många recept som det finns uruguayos..) Kanske kan premiärdricka idag.
Min mate!
2. Var på tangolektion igår. En fascinerande dans! Den, liksom candomben kommer ifrån Rio de la plata-regionen (havsviken som utgör gräns mellan Argentina och uruguay) och båda kulturella yttringar är en del av världens ”immateriella kulturarv” enligt UNESCO. Jag känner instinktivt att jag kommer ägna mig mycket åt tango framöver, men kanske först om några år för just nu är det som upptar mitt hjärta:
3. Candombe, candombe! Har nu fått lära mig spela lite på alla trummorna; chico, piano och repice. Kul! Men det är svårt. Man kan tycka att det borde vara lätt eftersom rytmerna är ganska enkla, men samordningen mellan de olika trummorna är oerhört komplex eftersom det knappt är ett enda slag som sammanfaller… (Jag kommer antagligen släpa med mig en piano hem till Sverige:-) Vidare har danskursen börjat ge resultat; jag ska antagligen desfilera, dvs vara med och dansa när ”Tambor brujo” ska paradera på stan på torsdag. Tambor brujo är en ganska ung candombegrupp som till stor del består av elever till samma lärare som jag har. Haha, det ska bli spännande, men man vet aldrig. Jag har börjat lära mig att inte ta något för givet. Dels har folk här en förmåga att ändra planer i sista stund och dels är vädret en viktig faktor. Blir det regn skjuts allt på framtiden. Och februari har varit en väldigt lynnig månad. En solig, het och fuktig dag kan övergå i orkanliknande blåst, kyla och regn. ”Så var det inte förr”, säger alla man pratar med här. ”Klimatförändringarna vet du…”
Tambor Brujo
Isla de Flores inför Llamadas - trummorna ska målas
4. Jag har börjat använda mig av uruguayanska uttryck som ”mira vos” (~ jasså, menar du..), ”dale” (ok), ai wa! (~just precis!), ”salado!” (~fett!), bárbaro! (~super!, perfekt!), relindo! (jättefint!), och övriga småord som de lägger in här och var; viste!, …éste.. Haha, uruguayosarna skrattar åt mig eftersom de genom mitt användande inser hur mycket de själva använder dem
5. Och för övrigt så trivs jag väldigt bra här. Jag har kommit att tycka väldigt mycket om Uruguay och framför allt Montevideo. Har trevliga vänner, älskar att promenenera i Palermo, Barrio Sur, Parque Rodo, titta på den varierade arkitekturen, framför allt de koloniala husen och de fantastiska trädinramningarna. Inte så mycket trafik. Hejar och hälsar på folk, eftersom jag efter 5 månader börjat få lite bekanta här. Trevligt!
Mi querido Palermo...
Playa Ramirez i solnedgången
Jag tycker om det lugna tempot, att en lördag kan se ut så här: Sova, trumlektion från 12.30 till ca 14. (Den ska egentligen bara vara en timme men sånt är inte så noga här, det varierar från gång till gång, vi tar kanske dessutom en paus med iskall öl), bestämmer mig för att följa med hem till Jorge och Miguel för att laga lunch. Vi går på calle Isla de Flores genom Palermo i typ slow motion – en tredjedels takt av den jag brukar använda hemma i Sverige (!), handlar maten på vägen, de hejar och hälsar på en massa folk vilket drar ned på takten ytterligare… Äntligen börjar vi laga; sallad, pasta och chorizo. Chorizon ska grillas och Miguel ger sig upp på taket för att sätta fart på grillen. Plötsligt börjar det forsa ut vatten från badrummet som sprider sig snabbt över golvet i hela huset. ”Qué paso?” (vad hände?) utbrister jag lamslagen och så blir det full rulle på alla för att stoppa översvämningen och sopa ut vattnet på gatan. Något skräp hade korkat igen utloppet för vattnet på taket och eftersom det regnade en massa häromdagen blev det för mycket på en gång för vattenkanalen. Fortsätter grilla i lugn och ro tills det börjar regna.. Snabbt ner med alla mattor och dylikt som vi hade lagt på tork på taket, rädda korvarna från grillen och så äntligen, vid 17.30 äter vi vår lunch och sedan är alla helt slut. Orkar inte göra någonting. Men jag har bestämt mig för att äntligen gå på tangolektion och när de andra lägger sig för att sova siesta smiter jag iväg. Efter tangon är jag helt färdig. Går hem, äter lite. Pratar med Rosas flickvän, dricker rester av vin och limoncello. Lägger mig, sova! ….lite stressad kan jag dock känna mig över att inte alls lyckats få gjort det jag hade tänkt mig, men det är väl egentligen mina dagsplaner som är lite för ambitiösa.
Lördagslunch hos Jorge
Arbetet med filmen
Givetvis arbetar vi också, ganska ambitiöst dessutom! 9-17 arbetsdagar på Redes har vi haft nu i 1,5 månader. Men dagarna kommer bli längre fr.o.m. nu eftersom det börjar dra ihop sig. Tänkte inte gå in för djupt på detta här eftersom vi startat en gemensam blogg om vår film! Voilá: http://landtillsalu.wordpress.com. Vi har dessutom skapat en gemensam blogg tillsammans med övriga praktikanter i Indien, Latinamerika och Afrika angående vårt kampanjarbet i vår när vi kommer tillbaka: http://automatkampanjen.wordpress.com. Länkarna finns även här i sidan, under länkar.
Arbetsdag på Redes kontor
Men vad vi sysslar med är helt enkelt filmklippande, diskussioner om filmen och så tittar vi på andra dokumentärfilmer för att för att få inspiration samt för att informera oss om allt obehagligt och orättvist som händer i världen. Kan rekommendera:
”Bananas” – om bananarbetare i Nicaragua som för en rättsprocess mot Dole eftersom de blivit sterila pga gifterna som används. Svensk filmare och regissör, ni har säkert hört om den.
”Food inc” – Handlar om matindustrin i USA. Ggigantiska företag med stor makt. Obehagligt! Se den! Thomas har gjort en utförligare recension på Autonomatbloggen.
”Supersize me” – om en man som bestämmer sig för att bara äta på McDonalds i en månad. Till slut råder läkarna honom att avbryta experimentet pga stora hälsorisker!
”The cove” – om delfinindustrin och delfinslakt i Japan. Obehagligt hur man t.o.m. på polititisk nivå ljuger, hemlighetshåller, mutar och gör i princip vad som helst för att kunna fortsätta med business as usual. Och business är det. Stora pengar involverade!
Paus i arbetet
Hm, det tar tid det här med film… Och vi har ett ganska stort tema som vi ska försöka behandla i en film på helst max 20 minuter. Svårt! Det kommer handla om matindustri kontra matsuveränitet. Kika på vår blogg, där beskrivs temat närmare. Men jag kan meddela att intervjun med chefen på nationella miljödirektoratet; Alicia Torres, gick bra, trots att jag med min klena spanska höll i intervjun… Hennes svar var dock ganska tråkigt politiskt korrekta. Men om vi sätter henne mot Marcel Achkar – geograf och specialist på miljöfrågor – som vi också intervjuat, så kan det blir intressant. Och på onsdag har vi nästa intervju, med jordbruksministern, och han ska tydligen var en hård kille.. Vad har han att säga om jordanvändning, monokulturer, gifter, GMO, transnationella företag?
Karneval – Las Llamadas
Februari är som sagt karneval. Tävlingar är i full gång. På Teatro de verano – utomhusscenen vid Ramblan – är det spektakel i princip varje kväll. Murga-grupper, humoristas, lubolos uppträder och poängbedöms av juryn och jag antar att i slutet av februari får man veta vilka som vunnit i respektive kategori. Dessutom är det en massa parader här och var i staden med samba, candombe osv. Jag har inte lyckats gå på så mycket tyvärr, men som sagt ska jag kanske medverka i en parad nästa vecka
Teatro de verano - lubolos y negros-uppträdande
Men det bästa av karnevalen missade jag förstås inte; las Llamadas – candombegruppernas två kvällar/nätter av energifylld parad med trummor, dans, flaggor, smink, utklädnader. En massa människor trängs på den smala gatan; Isla de Flores för att beskåda spektaklet. Vissa har hyrt stolar för att garanterat få en plats, vissa vill vara mer fria och kunna springa lite fram och tillbaka och dansa med efter grupperna, som t.ex. jag… Men det var ett lite besvärligt äventyr. Jag och min kompis Rocio skulle hänga ihop under karnevalen hade vi tänkt, men hon och hennes mamma, som syr kläderna åt ”vår” candombegrupp; ”De Isla de Flores”, hade fullt upp med sydetaljer ända till startpunkt så Rocios bror Ramiro och jag gav oss ut istället.
Hos Rocio - äntligen färdigsytt!
Och vi var lite sena.. Kom därför inte in, kom inte förbi alla poliser som stod och vaktade vid staketen vid tvärgatorna. Tusan! Frustrerande att höra trummorna, folkets jubel men inte kunna se… Vi försökte smita in, fjäska oss in, ljuga oss in på olika sätt vid olika tvärgator. Haha, Ramiro var riktigt duktig och till slut gick det. Äntligen! Så vi satte oss i gatukanten och tittade, fotade, filmade, jublade.
Las llamadas
las Llamadas
las llamadas
las llamadas
Försökte efter ett tag ta oss uppåt, närmare starten för att möta ”De Isla de Flores” och sedan följa med dem, men det visade sig vara lika problematiskt. Poliserna vaktade i varje korsning och körde ut alla som försökte passera. Ramiro fortsatte med övertalningar och vita lögner som att jag hade kommit hit från Europa bara för att se detta osv. Ibland lyckades det, ibland blev vi utkörda och fick börja om från början. Vilken glädje det var att slutligen möta vår grupp.
las llamadas - De Isla de flores
las llamadas - De Isla de flores
Jubel och skrik och vi hängde på efter trummorna, dansade, filmade, blev utkörda och smet in igen Det hela slutade med fest lite längre ned på gatan; asado (grill), musik – t.o.m. lite kubansk salsa!! – dans och letande efter kvartersbutik som inte hade sålt slut på sin öl…
las llamadas - gatufest efteråt
Ett härligt äventyr, men det bästa med candomben är inte det stora tävlingsspektaklet Las Llamadas, utan snarare att det är en social kvartersfest som pågår en gång i veckan nästan hela året! Och då finns det inga kommerciella intressen som stör candombens verkliga budskap; kom ut och spela och dansa med oss här på gatan!
Söndagscandombe
Afrouruguayanska traditioner
För övrigt har vi i februari firat Iemanjá. Iemanjá – havsgudinna och samtidigt mor till de flesta övriga gudar – firas inte bara här utan i stora delar av Latinamerika där det finns afrikanska traditioner, bla norra Brasilien, Kuba… I Montevideo firas det på stranden. Fullt med folk klädda i vita kläder, kvinnorna i långa tygrika klänningar, fullt med stearinljus i små gropar överallt, trummor som kompar en religiös sång på yorubaspråk samtidigt som dessa troende kvinnor och män genomför lustiga ritualer och renande, hamnar i trans och kommunicerar med orishas (gudar) och andra döda själar. Även om det traditionellt är en afrikansk tradition så var det förvånansvärt många vita som aktivt medverkade. Processen slutar med att man går ut i vattnet med små båtar som man sänder iväg ut i vattnet, fyllda med gåvor i form av frukter, pengar, skulpturer, ljus och liknande. Om gåvorna inte kommer tillbaka innebär det att gudinnan tagit emot offren och dina önskningar kommer gå i uppfyllelse.
Iemanjá
Iemanjástatyn ovanför Playa Ramirez
Demonstration för Haiti, ordnad av afrourugayanska föreningen
Nåväl, semestern är över och vi har börjat jobba igen, så nu blir det lite mer rutiner i vardagen. Som vanligt blev det ett långt inlägg… Kolla rubrikerna och välj det som lockar mest! Finns mer foton på min flickr, se länken till höger. Området är mycket lugnare och säkrare vilket också känns bra och framför allt närmare mitt stora intresse; Candomben. I söndagskväll när jag inte orkade gå ner och titta på övningsparaden hörde jag trummorna från köket när vinden låg på åt rätt håll. Ahh, underbart! Och det är en sådan frisk och spirande sommarkänsla i luften.. Inte nog med det, jag har tillträde till taket på våning 11 där jag hänger tvätt. Gissa om utsikten är helt gudomlig därifrån?
Det kommer i alla fall bli en massa Murga-uppträdanden, vilket även det är en populär kulturell aktivitet i Uruguay (praktiseras även i bl.a. Argentina och Spanien) som också avslutas med att kora en vinnare. En Murga är som en skådespelande, sjungande kör med några få instrument upptill. De brukar sjunga om årets aktuella händelser på humoristiska sätt, vissa ganska politiskt inriktade. Medan candomben är ett afrikanskt arv så är murgan spansk. Nåväl, jag har inte sett så mycket av murga ännu, men även de är ute på stan på kvällarna och övar nu.
Äpplena undviker jag då de ofta är fula och mjöliga (kan det vara så att 1:a klassorteringen exporteras och 2:a klass säljs till folket..?) Tänk att vi i kalla, avlägsna Sverige kan njuta av exotiska frukter och grönsaker från hela världen, under hela året! Vi är så vana vid det här utbudet att vi tar det för givet. Bananer känns ju t.ex. som något oerhört vanligt och svenskt. Tänk vilken påverkan på miljön alla dessa transporter måste vara.. För att inte tala om hur det påverkar den här delen av världen där varorna ofta kommer ifrån… Också märks förstås fattigdomen. Många har ont om pengar, men vissa har det väldigt knapert; familjer som åker runt på häst och vagn och tar hand om / sorterar sopor, uteliggare, tiggare.. sorgligt.Har det kanske gått 3 veckor sedan senaste inlägget..? Känns mycket längre. Här händer det saker hela tiden. Ska försöka sammanfatta allt så gott det går. Kolla rubrikerna och välj det som intresserar er mest om ni inte har så mycket tid:
Debbie och boendet
Vår kubanska har blivit svensk och fått ett fint pass och anslöt till vår grupp strax efter vår Chileresa. Känns väldigt bra att vara tre! Så nu bor vi alla i det stora slitna slottet på Calle Buenos Aires. Thomas och Debbie delar rum och jag har flyttat upp på loftet ovanför köket. Inga fönster och typ 1.90 i takhöjd (ej tillåtet enligt svensk standard 
) och matosen parfymerar mina kläder.. Nåväl, vi har alla tittat runt efter nytt boende. Huset är fantastiskt men inte helt lätt att bo i. Standarden är ganska låg trots att priset inte är lika lågt. Vi har stött på lite kackerlackor, det regnar in, vi har bara en fungerande platta på spisen, kylen är antik och fryser alla våra matvaror, kranen är besvärlig och porten nere vid gatan vill ibland inte öppnas vilket känns sådär när man kommer hem mitt i natten. Igår somnade jag till dunket av musiken från nattklubben bredvid och kläderna som vi hänger på tork ute på balkongen får ett grått lager av avgaser från stadsbussarna utanför.
Men igår tittade jag på en trevlig lägenhet i Palermo / Parque Rodo vilket är ett fint område nära havet och stranden och har tackat ja. Jag kommer alltså fr.o.m januari dela en ljus, fin lägenhet på 7:e våningen (havsutsikt) med en trevlig jämngammal arkitektur- och fotografistuderande uruguaya vid namn Rosa. Debbie flyttar in till en bekant, nästintill släkting, och Thomas kommer antagligen dela med en tjej på Redes.
Treinta y tres – arbete
Arbetet har satt igång. Redes vill att vi gör en dokumentär om departementet Treinta y tres (33) som ligger i östra Uruguay. Vi ska dokumentera denna regions arbete med matsuveränitet. Matsuveränitet (soberaína alimentaria) innebär att människor, samhällen och länder har rätt att definiera sitt eget jordbruk, fiske och livsmedelspolitik utifrån lokala, kulturella och sociala förutsättningar. Rätten att producera sin egen mat på hållbart sätt och att kunna förbjuda genmanipulerade grödor och patent på utsäde, boskap och gener. Detta är något som många NGO’s och gräsrotsorganisationer arbetar med över hela världen, men vad jag förstått är det ganska ovanligt att man på politisk nivå tagit till sig det, vilket man gjort i Intendencian (typ kommunen) i Treinta y tres genom ”Plan SAT” (Soberaía Alimentaria Territorial).
Meningen med vår dokumentär är att visa världen, men framför allt andra departement i Uruguay vad som håller på att hända i ”33″. Tanken är också att genom att besöka och filma de olika ingående grupperna få dessa att känna att de ingår i ett stort och viktigt samarbete mot en hållbar framtid. Alltså har vi haft en del möten med kärngruppen inom Plan SAT (politiker och aktiva människor inom utbildning och lantbruk) och försökt definiera och planera projektet. Hehe, svensk planering kontra latinokultur. Vi gjorde upp ett schema på tavlan vilket jag anser vara helt normalt och en förutsättning för ett effektivt arbete, medan de förklarade att så har de aldrig gjort förut. ”Här fungerar det så att man ringer varandra och bestämmer saker allt eftersom”, sa dem med ett skratt.
Men nu har vi ett schema som innehåller en mängd besök hos fiskare, lantbrukare, biodlare, politiker, komposterare, förädlare mm. Puh, det kommer bli svettigt. Men en del är redan avklarad; utbildningsbiten. Vi besökte en skola där de har ett projekt som utbildar ungdomar utanför det vanliga skolsystemet, inom organiskt jordbruk. Filosofin är att kan man odla sina egna sunda matprodukter och bygga sitt eget hus med organiska material är man suverän, oberoende och stark. Fint! Hur matsuveräna är vi i Sverige egentligen?
Politik
Dagen vi kom till ”33″ hade Frente Amplio – partiet som vi hoppas vinner valet idag – en sorts presskonferens där olika grupper i regionen fick ställa en fråga var till Mujica och Astori (president- och vicepresidentkandidater). Hehe, vi kom in tack vare våra politiska kontakter och representerade således svensk press och fick lov att ställa en fråga. Så vi satt längst fram med vår kamera och mik och kände oss riktigt proffsiga. Thomas frågade vad Frente Amplio tyckte om matsuveränitet och Plan SAT i ”33″. Frente Amplio agerar för agrobusiness vilket talar emot matsuveränitet i många frågor och vi var därför nyfikna på svaret. Såsom politiker gärna gör pratade Mujica runt frågan och med min lite klena spanska förstod jag inte allt, men han nämnde att miljöfrågorna är viktiga, dock har Uruguay stora utlandsskulder att ta itu med och så tog han förstås upp att vi svenskar kommer från ett mer utvecklat land med mer resurser.. Nåväl, det viktiga var att vi fick upp frågan på bordet.
Återstår alltså att se ikväll om det var Uruguays näste president som vi fick på bild.. I så fall lär det bli stor fest i stan.
Treinta y tres – fritid
Av drygt 3 miljoner invånare i Uruguay bor över hälften i huvudstaden. Så 33 är en liten småstad på landet (största staden i departementet 33 heter samma sak) Alla känner alla, de pratar lite mer oförstående än i storstaden, det är lugnt på kvällarna, stress verkar inte existera, det är hett och det doftar gott från växter som slår ut nu när våren satt fart. Och jag tror nog att vi är de enda turisterna Folk tittar nyfiket. Och som vanligt möts vi alltid på ett väldigt trevligt sätt. ”33″ ligger 4-5 timmar bort från Mvd med buss. Alltså är tanken att vi ska pendla. Helgerna i Montevideo, vardagarna i 33 fram till jul. Sedan blir det redigering av allt material i Montevideo.
I 33 bor vi på ett studenthem och blir väl omhändertagna. Frukost, lunch och middag serveras i matsalen och vi har en cabaña för oss själva med duschar och toaletter, utan wc-stol dock.. Det är i princip slut på terminen och därför är skolan ganska tom. Vi får besök av mycket smådjur men det är helt ok. Jag njuter av lugnet, ljuset, lantlivet, dofterna och syrsorna. På kvällarna går vi några kvarter bort, förbi folk som sitter på sina verandor och njuter av livet, barn som cyklar och leker, hundar och katter som utforskar gatorna, in till city och äter lite pizza och dricker öl.
Candombe Candombe mm
Nu har jag trummat på gatorna i både Montevideo och i San José de mayo. Fantastiskt! Vilken känsla att traska långsamt framåt tillsammans med 10-15 andra (män..) som bankar febrilt på sina trummor. Och några kvinnor, män, gubbar, gummor, transvestiter och barn som dansar längst fram! Svettdropparna tränger fram i pannan, fingrarna värker och likaså axeln där trumman hänger i sin rem. Men ljudet är fantastiskt medryckande och energin är på topp. Och känslan av att paradera och se folk som betraktar oss ifrån sina portar eller följer oss på trottoaren är underbar! Och före och efter dricks det lite öl och samtalas. Trevligt!
La comparsa de Isla de Flores
Jag har nämligen börjat ta kurser i candombetrummande, dels för att detta UNESCO-klassade kulturarv som härstammar från de afrikanska slavarna intresserar mig mycket men också för att träffa folk, uruguayos med samma intresse. Och det fungerar bra Efter 3-4 kurstillfällen fick jag följa med läraren till San José (annan stad) för att vara med i lördags-träningsparaden av en ganska nybildad grupp med unga utövare. Det var jättekul och alla var väldigt trevliga. Det slutade med hamburgsgrillande på gatan, vin och öl och en massa spanska-övande
La comparsa i Pocitos
Jag tar kurserna i stadsdelen Palermo, söder om den stora kommersiella pulsådern, Avenida 18 de Julio, och norr om ramblan. Detta är ett fantastiskt kvarter; koloniala, låga, gamla bostadshus, slitna men charmiga. Folk bor här och förutom några få pizzerior, sunkiga kvartersbarer och ”närlivs” på hörnen så är det fritt från kommers och hård trafik. Underbart! Folk känner varandra, det trummas på gatorna, det är lugnt och alldeles underbart. Och detta ligger ändå otroligt centralt. Isla de flores är en gata som löper tvärs igenom och är paradgatan för ”las llamadas” i februari då karnevalen där candombetrupperna tävlar mot varandra äger rum. Här finns alltså mycket candombetradition och mer svart befolkning än i många andra stadsdelar.
Salsan har också börjat generera lite vänner. Jag gick till la Bodeguita del Sur vid 23 en söndag i tron att det kanske sätter igång tidigt på söndagar, men icke. Det var i princip folktomt förutom några enstaka salseros i baren. Men vid 00.30 började det komma lite folk (!) och det var framför allt lärare och duktiga dansare så jag hade en superkväll! När jag gick vid 02.30 (en söndag alltså) undrade de varför jag skulle gå hem så tidigt…
Då min stora passion är latinamerikansk dans och musik har jag förstås även testat tangon i Montevideo. Jag har dock bara hunnit med ett kurstillfälle och blev lite besviken på att medelåldern var typ 50. Men det kanske blir en milonga ikväll, får se om det kanske kommer lite yngre folk då.
Imorrn fortsätter filmandet i 33
Hinner inte lägga upp foton på Flickr just nu så ni får nöja er med dessa för tillfället
Buss
Tillbaka i Montevideo efter knappt två veckor på resande fot. Alltså det här med buss i latinamerika är spännande. Det är bussen man tar här om man ska resa och inte har råd att flyga. Tågtrafik har inte blivit någon stor grej. Men det tar tid… 6 av 12 dagar har inneburit resa, dock med trevliga pauser i Buenos Aires. Och så har vi sparat ganska mycket koldioxid och antagligen även pengar på att inte flyga. Så hur var bussarna? Vi åkte business class – ejecutivo / cama – vilket innebär att sätena är bredare och man kan fälla dem till nästan helt horisontellt läge. Det är två våningar med sittplatser, det sätts på film efter film (oftast engelska filmer med spansk text – perfekt!), vid ett tillfälle spelades t.o.m. bingo (!) och så blir man serverad mat. Men vegetariskt finns ju inte även om man blir lovad det och det som kommer är kritvitt bröd med lite ost och skinka, sötsaker och kex, kex, kex, välpacketerat i plast som på flygplan. Går det att sova då? Njae, egentligen är det ganska bekvämt, men jag som i princip aldrig kan sova på annat ställe än i en säng lyckades inte så bra som jag hade velat. Men det var klart värt att åka buss trots allt. Hehe, efter ett tag började liksom våra sittplatser kännas som ”hem”
Behållningen med att åka buss är att kunna titta ut på landskapet, se hur det förändras från city, till stadens utkanter med industrier, lagerbyggnader, extern handel, till landskap och natur. Mest spännande var förändringen från den torra, nästan ökenliknande stäppen i Argentina på väg mot Mendoza för att sedan övergå till snöklädda berg i Anderna. Jag tror passet där vi korsade gränsen mellan Argentina och Chile var på drygt 2000 meter över havet. Vi passerade en del monokulturer av olika slag och mötte en del lastbilar med transporter av diverse kemiska medel typ gödning och besprutning. Jag fick verkligen känslan av att nu är vi i den verkligheten vi är här för att dokumentera. Hittills har vi bara diskuterat och sett dokumentärer om eukalyptus, soja och dessa gigantiska industriers påverkan på länderna här i latinamerika, men inte upplevt det på nära håll. Vi pratade lite kort med en argentinsk medresenär som berättade att vi var i sojadistrikten. Thomas frågade vad hon tyckte. Åh, svarade hon, det finns mycket att tycka och allt är inte positivt…
Buenos Aires
Vi hade lite tid att slå ihjäl i Buenos Aires både på dit- och hemresan så vi begav oss in i city och vandrade omkring. Stor stad! Mycket trafik, mycket folk, trånga gator och trottoarer. Stadens uppbyggnad kändes ganska europeisk till skillnad från både Montevideo och Santiago. Det lite lugnare och mer bohemiska San Telmo blev favoritstadsdelen, med fler småtorg och möjlighet att sitta på uteserveringar och pusta ut. För övrigt hann jag med att gå på tangomuseet och ta en tangolektion på våning 4, i en gammal lägenhet med högt i tak mitt i centrum för en rödhårig äldre señora vid namn Mimi. Intressant. Hade kunnat gå på milonga efteråt men det hanns inte med eftersom jag skulle ta bussen till grannlandets huvudstad. Jag passade på att be om tips på bra tangoställen i Montevideo. Damen nästan korsade sig och påpekade att den värsta tango hon varit med om var i Montevideo. Hm, kan man ana lite rivalitet mellan de två länder som delar på rätten att kalla sig tangons ursprungsland…
Chile
Tusan vad de pratar snabbt i detta land! Det tog ett tag att vänja sig och våra värdar, från organisationen Ecobarrial, drog ned på temot till 50% (och ändå går det fort…) Direkt när vi kom fram tog vi ett tåg ut mot grannstaden San Bernardo. Strax utanför fanns det ett litet trevligt ekocenter – El Canelo de Nos – med cabañas, matsal och lektionssalar. Där fick vi bo i en liten stuga med våningssängar. SOVA! Men först kollade vi efter spindlar i lakanen; araña de rincon – hörnspindlar – lever tydligen i 60% av de chilenska hemmen och är typ livsfarliga. De trivs i hörn, därav namnet, och är visst väldigt skygga så därför är det inte så ofta någon blir biten. Men huh, jag ville inte riskera något… Vi såg några spindlar under vår vistelse men det var antagligen inte sådana. Tja, och sedan hade Ecobarrial med Mario i spetsen 4 dagars introduktionskurs för oss 7 praktikanter (Chilegänget, Brasiliengänget och vi) Det var intressant, även om jag kanske förstod typ 3 fjärdedelar. Vi pratade om kulturkrockar, vad våra respektive organisationer jobbar med, olika ekologiska och sociala rörelser och vad de står för, latinamerikansk nutidshistoria och politik, solugnar, fattigdom och hur den yttrar sig på olika sätt.
Utanför vårt staketförsedda center med vakt skulle vi helst inte röra oss. Otryggt på kvällen. Men i sällskap med våra värdar gjorde vi mindre utflykter. 3 minuter åt ena hållet fanns ett gigantiskt, nytt shopping center: Mall Plaza, byggt under ca 5 månader mitt ute på åkern ungefär. Konsumtionens paradis – en liten skyddad låtsasvärld där allt är rent, snyggt, lyxigt. Här fanns alla möjliga importerade produkter från olika delar av världen. Vi blev t.o.m. bjudna på Halloween-fest på shoppingcentret… 3 minuter åt andra hållet fanns ”villas servius” – en sorts sociala bostäder med fattig befolkning. Dessa är tänka kunder till centret tro det eller ej.. De erbjuds kreditkort, utan villkor på inkomst eller liknande, och sedan är det bara att handla sig till lycka… Och sedan hamnar de förstås i skuld, som blir svår att bli av med. Har inte riktigt kommit fram till vad jag tycker om systemet och om jag förstått allt rätt, men om det innebär att man inte svälter eller fryser ihjäl pga brist på likvida medel så är det väl bra men om det innebär att man köper en massa onödigt skit (vilket förstås är vad konsumtionspalatset tänkt sig) så är det ju mindre bra..
Två dagar ledigt hade vi innan vi satte oss på bussen tillbaka. Det blev sightseeing i Santiago och Valparaiso – runtvisade av våra praktikantvänner i Chile. Även här kontrastrikt: stor skillnad mellan rika och fattiga kvarter. Valparaiso var intressant av den anledningen att det är en stad som inte är särskilt planerad, så likheten med favelas i Brasilien var slående, fast det kändes desto tryggare att traska omkring bland de pastellfärgade plåthusen på kullarna här än i Rio. Mycket gatukonst. Och fantastiskt vackert när solen gick ned, och gatubelysningen framträdde på kullarna, vilket vi betraktade från strandrestaurangen där vi åt seafood-soppa och drack Pisco Sour (chilenarna anser att deras Pisco är bättre än peruanernas och jag kan nog hålla med..)
Debbie
… har fått svenskt pass och kommer på onsdag, så äntligen kommer gruppen bli fulltalig
Jag får nog tyvärr inse att jag inte kan fatta mig kort.. hoppas ni orkar läsa, i alla fall en del av det… Det finns massa fler bilder, se länken till Flickr nedan.
Folkomröstningar
Söndag och dags för uruguayarna att bege sig till vallokalerna. Det har minsann varit mycket aktivitet veckan som varit; demonstrationer, tal, slagord, flaggor… I tisdags var det en demonstration för en av folkomröstningarna; att rösta för att lagen om straffrihet för förbrytarna under militärdiktaturen ska avskaffas, så att de får rätt att leta upp de skyldiga och ställa dem inför rätta. Vissa uruguayare tycker att denna fråga är viktigare än själva partivalet. Och det var en mäktig demonstration, överallt vajade rosa flaggor med ett stort ”si” och en mängd slagord skallade i kvällsluften. Det hela startades med en candombe-tjejgrupp; la Melaza och slutade med tal av Eduardo Galeano (författare till ”Latinamerikas öppna ådror” som blivit populär sedan Chavez gav den till Obama) Vi dokumenterade det hela med min lilla kompaktkamera och satte ihop en liten film, vår första film under praktiktiden! Se den på http://www.vimeo.com/7222192.
Ikväll blir det alltså valvaka. Spännande. Vi kommer nog hänga med några nyfunna vänner från organisationen nere på ramblan, strandpromenaden. Hehe, visste ni att 24 timmar innan / under valet får de inte sälja alkolhol i stan. Det gäller att ha huvudet i behåll när man röstar!
Mate
Jag visste att jag skulle få se mycket mate-drickande i Uruguay, men inte anade jag att det skulle vara så oerhört närvarande konstant! Överallt ser man uruguayarna med sina termosar och mate-mugg; på strandpromenaden (ramblan) sitter familjer, par och vänner och låter sin mate gå runt, på stan går de omkring med sina termosar drickandes i farten, inte ens under demonstrationen kan de lämna den hemma. En ständig följeslagare helt enkelt.. För mig påminner det om starkt grönt te. Gott, socialt och antagligen beroendeframkallande..
Pizza
Ännu lite av en överraskning är arvet från de italienska invandrarna. Pizza och muzzarella är vad man äter hela tiden om man går på restaurang / bar (såvida man inte går på lite finare ställen och äter kött – ännu en uruguayansk stolthet. får återkomma till det när jag själv provat). De beställs per meter, vilket är perfekt eftersom jag ofta inte vill ha en hel pizza och äts gärna tillsammans med fainá – en sorts kikärtspannkaka. Gott är det! Lite småsunkiga restauranger utan särskilt mycket tanke på inredning men jag börjar uppskatta dem. Det syns att de har varit med ett tag, likt huset jag bor i, vilket ger dem en särskild charm. För övrigt lagar Thomas och jag ganska mycket mat själva i vårt mörka, lilla kök där bara en platta fungerar.. Och då blir det vegetariskt eller veganskt.
Uteliv
Nja, nu har vi ju varit med en vecka och visst händer här saker, men ganska sent. Innan klockan 1 på morgonen är det inte mycket lönt att gå ut, vilket förklarar varför vi inte kände av någon puls förra helgen. I fredags blev det en after work med Lucia och Mauro på Redes (vår organsiation). Vi köpte några gigantiska ölflaskor och satte oss och delade dem nere vid ramblan. (Det verkar väldigt vanligt att dela på mat och dryck. Känns ju sådär i influensatider, men va tusan, det är socialt och trevligt!) Diskuterade politik, matsuveränitet och annat. Jag försöker hänga med så gott det går med spanskan, förstår väl ungefär hälften.. Men det var väldigt trevligt och slutade med att vi köpte fler öl på närliggande bensinmack, delade några centimeter pizza + mer öl på en populär restaurang i ett trevligt kvarter, för att sedan sluta på en bar. 9 timmar after work… Jag var helt slut av koncentrationen på språket. Och igår blev det salsapremiär för mig. La Bodeguita del sur. Ahh, härligt att få dansa igen efter så många veckors uppehåll. Men här i Uruguay ska jag nog koncentrera mig på att lära mig candombe. Håller på och letar efter lämplig kurs…
Chile…
… blir nästa veckas äventyr. Vi ska samlas alla Framtidsjordspraktikanter för att få en introduktionsvecka arrangerad av organisationen i Chile; Ecobarrial. För att inte bidra till onödigt mycket koldioxidutsläpp ska vi ta buss.. Eh.. så vi åker imorgon natt (måndag) och kommer fram onsdag eftermiddag. Byte i Buenos Aires och Mendoza. För att överhuvudtaget få en chans till lite sömn under dessa två nätter åker vi i nån sorts business class, med fällbara stolar och matservering. Ska bli väldigt spännande! Har aldrig varken sett eller åkt en sådan buss. Hoppas de kör försiktigt på serpentinvägarna..
Debbie..
..kämpar förtvivlat med att skaffa svenskt medborgarskap och det verkar gå framåt så vi hoppas att hon är med oss igen om någon vecka.
förlåt, nu blev det ett långt inlägg igen. Ska försöka hålla mig kortare nästa gång.. Det finns strax fler foton på flickr-länken nedan.
Klockan är 11.20 lokal tid, dvs 4 timmar efter svensk tid. Jag befinner mig i vårt palats till lägenhet mitt inne i gamla stan i Montevideo. Ca 4 meter i takhöjd, fantastiska glasdörrar mellan rummen, stuckatur i taket och massor med detaljerade dekoreringar på väggarna. Allt tycks vara i original, dvs från slutet av 1800-talet och i princip aldrig renoverat så färgen flagar i taket, är urblekt på väggarna, mosaiken på golvet saknar vissa bitar och det mesta är lite sönder. Men det finns en otrolig charm och känsla av historisk närvaro i rummen.
Trafiken susar förbi utanför denna första dag i veckan. Jag sitter med mina varmaste kläder samt filt över axlarna och önskar att jag hade tagit med mig fingervantar. Ja, för det är faktiskt kallt! Ni som var avundsjuka på att jag skulle åka till värmen kan skjuta upp den känslan en månad ungefär. Visst är det varmt på dagen när solen skiner, men här i vårt gamla palats finns ingen värme och därmed är det kallare inne än ute…
Om några timmar ska Lucia från REDES komma hit (organisationen vi ska jobba åt) och träffa oss för första gången,visa oss till kontoret och presentera oss för övriga kollegor. Det ska bli spännande. Ser fram emot att få en lite klarare bild över hur vår vardag kommer se ut här framöver. Vilka arbetstider kommer vi har, vilka kollegor, vilka uppgifter?
Vi kom fram i lördags mitt på dagen till ett soligt och sverige-sommarvarmt Montevideo. Trötta efter nästan 24 timmar på resande fot. Och den resan var nog den mest tumultartade jag varit med om i flygväg. Uppe i luften var allt perfekt men på flygplatserna råkade vi ut för lite av varje. Det började i Stockholm då vi knappt fick lov att påbörja vår resa om vi inte kunde bevisa att vi kommer resa ut ur landet inom 3 månader (turistvisumet går ut då) Alltså hade vi en halvtimme på oss att skaffa kod till internetuppkoppling (70 spänn!) hitta en lokal båtfirma och boka resa till Buenos Aires i januari, skriva ut biljetten och visa upp i check-in-disken. Helt otroligt! Aldrig hört talas om nåt liknande. I London fick vi stressa för att hinna med nästa flight (stor flygplats!!!) och i Sao Paulo ville de inte släppa igenom vårt kamerastativ i säkerhetskontollen. När vi äntligen hittade personalen för vårt flygbolag löste sig det till slut och allt borde vara frid och fröjd, de sista 45 minuterna borde bli lugna, men icke. Helt plötsligt ville de inte släppa in Debbie i Uruguay. Med sitt kubanska pass måste hon tydligen ha visum. Va!? Vilken chock. Varför hade ingen stoppat oss tidigare i så fall? Personalen ringde diverse samtal för att försöka lösa det men vi fick nej. Så Thomas och jag fick helt enkelt åka vidare utan Debbie, som fick ta nästa flyg tillbaka till Stockholm för att fixa visum… Snopet, trist…
Så hur är Montevideo ur en svensk 30-årig svenskas perspektiv? Vi har ju inte hunnit se så mycket ännu, men första intrycken är blandade: Smutsigare och mer slitet än vad jag trodde. Påminner mig både om Cadiz och Havanna (mest pga strandpromenaden; ramblan och ljuset) men även Rio med utblickar mot vattnet, trädförsedda gator mm. Det är lite mer småstadskänsla än väntat, antagligen för att bebyggelsen är ganska låg. Men det är fantastiskt spännande att gå omkring och se det breda spektrat av bebyggelsetyper, former och färger. Väldigt gammalt, gammalt och mindre gammalt… Så mycket nytt har jag inte direkt upptäckt ännu. Vad gäller pulsen så hade jag väntat mig lite mer aktivitet en lördagkväll, men vi var kanske ute för tidigt, på fel ställe eller så är det helt enkelt inte säsong ännu. Det är ju trots allt kvällstid ganska kallt fortfarande och om t.o.m. med jag som svensk tycker det så lär väl uruguayarna verkligen tycka det. Dock hamnade vi i ett område där några candombegrupper spelade ute på gatorna. Candombe är en traditionell uruguayansk trum- och dansstil. Lite likt samba men med mer afroreferenser enligt min lekmanbedömning… Rörelserna känns faktiskt lite rumbaliknande. Härliga, medryckande rytmer i varje fall, som fick mig att vilja vara med. Och jag tänker absolut leta upp någon kurs att delta i!
Tyvärr slutade denna candombeupplevelse i stöldförsök. När Thomas och jag skulle gå därifrån märkte jag i ögonvrån att någon kom snabbt ikapp oss bakifrån, framåtlutad. Jag hann knappt reagera mer än att skrika till lite och så var mannens hand i Thomas byxficka. Thomas hade tydligen kännt sig lite iaktagen tidigare så han förstod direkt vad som höll på att hända och reagerade snabbt med att hålla fast i plånboken och tjuven lyckades inte få med sig något. Puh! Vi tog direkt en taxi därifrån till lite mer befolkade gator, satte oss, åt en pizza och lugnade ner oss. Vad mer ska vi vara med om dessa första timmar på resan? Starten har alltså inte varit idealisk men nu kan det bara bli bättre! För att avsluta positivt vill jag säga att alla övriga människor vi stött på; vår hyresvärd Soledad, folk på marknader, på gatan, i butiker är väldigt vänliga, hjälpsamma och trevliga.
Ska försöka lägga upp lite bilder på något sätt. Är som sagt lite av en nybörjare på den här blogsiten…
Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!
|
