3 latinohuvudstäder på 40 timmar gånger 2

Buss

Tillbaka i Montevideo efter knappt två veckor på resande fot. Alltså det här med buss i latinamerika är spännande. Det är bussen man tar här om man ska resa och inte har råd att flyga. Tågtrafik har inte blivit någon stor grej. Men det tar tid… 6 av 12 dagar har inneburit resa, dock med trevliga pauser i Buenos Aires. Och så har vi sparat ganska mycket koldioxid och antagligen även pengar på att inte flyga. Så hur var bussarna? Vi åkte business class – ejecutivo / cama – vilket innebär att sätena är bredare och man kan fälla dem till nästan helt horisontellt läge. Det är två våningar med sittplatser, det sätts på film efter film (oftast engelska filmer med spansk text – perfekt!), vid ett tillfälle spelades t.o.m. bingo (!) och så blir man serverad mat. Men vegetariskt finns ju inte även om man blir lovad det och det som kommer är kritvitt bröd med lite ost och skinka, sötsaker och kex, kex, kex, välpacketerat i plast som på flygplan. Går det att sova då? Njae, egentligen är det ganska bekvämt, men jag som i princip aldrig kan sova på annat ställe än i en säng lyckades inte så bra som jag hade velat. Men det var klart värt att åka buss trots allt. Hehe, efter ett tag började liksom våra sittplatser kännas som “hem”

Behållningen med att åka buss är att kunna titta ut på landskapet, se hur det förändras från city, till stadens utkanter med industrier, lagerbyggnader, extern handel, till landskap och natur. Mest spännande var förändringen från den torra, nästan ökenliknande stäppen i Argentina på väg mot Mendoza för att sedan övergå till snöklädda berg i Anderna. Jag tror passet där vi korsade gränsen mellan Argentina och Chile var på drygt 2000 meter över havet. Vi passerade en del monokulturer av olika slag och mötte en del lastbilar med transporter av diverse kemiska medel typ gödning och besprutning. Jag fick verkligen känslan av att nu är vi i den verkligheten vi är här för att dokumentera. Hittills har vi bara diskuterat och sett dokumentärer om eukalyptus, soja och dessa gigantiska industriers påverkan på länderna här i latinamerika, men inte upplevt det på nära håll. Vi pratade lite kort med en argentinsk medresenär som berättade att vi var i sojadistrikten. Thomas frågade vad hon tyckte. Åh, svarade hon, det finns mycket att tycka och allt är inte positivt…

Buenos Aires

Vi hade lite tid att slå ihjäl i Buenos Aires både på dit- och hemresan så vi begav oss in i city och vandrade omkring. Stor stad! Mycket trafik, mycket folk, trånga gator och trottoarer. Stadens uppbyggnad kändes ganska europeisk till skillnad från både Montevideo och Santiago. Det lite lugnare och mer bohemiska San Telmo blev favoritstadsdelen, med fler småtorg och möjlighet att sitta på uteserveringar och pusta ut. För övrigt hann jag med att gå på tangomuseet och ta en tangolektion på våning 4, i en gammal lägenhet med högt i tak mitt i centrum för en rödhårig äldre señora vid namn Mimi. Intressant. Hade kunnat gå på milonga efteråt men det hanns inte med eftersom jag skulle ta bussen till grannlandets huvudstad. Jag passade på att be om tips på bra tangoställen i Montevideo. Damen nästan korsade sig och påpekade att den värsta tango hon varit med om var i Montevideo. Hm, kan man ana lite rivalitet mellan de två länder som delar på rätten att kalla sig tangons ursprungsland…

Chile

Tusan vad de pratar snabbt i detta land! Det tog ett tag att vänja sig och våra värdar, från organisationen Ecobarrial, drog ned på temot till 50% (och ändå går det fort…) Direkt när vi kom fram tog vi ett tåg ut mot grannstaden San Bernardo. Strax utanför fanns det ett litet trevligt ekocenter – El Canelo de Nos – med cabañas, matsal och lektionssalar. Där fick vi bo i en liten stuga med våningssängar. SOVA! Men först kollade vi efter spindlar i lakanen; araña de rincon – hörnspindlar – lever tydligen i 60% av de chilenska hemmen och är typ livsfarliga. De trivs i hörn, därav namnet, och är visst väldigt skygga så därför är det inte så ofta någon blir biten. Men huh, jag ville inte riskera något… Vi såg några spindlar under vår vistelse men det var antagligen inte sådana. Tja, och sedan hade Ecobarrial med Mario i spetsen 4 dagars introduktionskurs för oss 7 praktikanter (Chilegänget, Brasiliengänget och vi) Det var intressant, även om jag kanske förstod typ 3 fjärdedelar. Vi pratade om kulturkrockar, vad våra respektive organisationer jobbar med, olika ekologiska och sociala rörelser och vad de står för, latinamerikansk nutidshistoria och politik, solugnar, fattigdom och hur den yttrar sig på olika sätt.

Utanför vårt staketförsedda center med vakt skulle vi helst inte röra oss. Otryggt på kvällen. Men i sällskap med våra värdar gjorde vi mindre utflykter. 3 minuter åt ena hållet fanns ett gigantiskt, nytt shopping center: Mall Plaza, byggt under ca 5 månader mitt ute på åkern ungefär. Konsumtionens paradis – en liten skyddad låtsasvärld där allt är rent, snyggt, lyxigt. Här fanns alla möjliga importerade produkter från olika delar av världen. Vi blev t.o.m. bjudna på Halloween-fest på shoppingcentret… 3 minuter åt andra hållet fanns “villas servius” – en sorts sociala bostäder med fattig befolkning. Dessa är tänka kunder till centret tro det eller ej.. De erbjuds kreditkort, utan villkor på inkomst eller liknande, och sedan är det bara att handla sig till lycka… Och sedan hamnar de förstås i skuld, som blir svår att bli av med. Har inte riktigt kommit fram till vad jag tycker om systemet och om jag förstått allt rätt, men om det innebär att man inte svälter eller fryser ihjäl pga brist på likvida medel så är det väl bra men om det innebär att man köper en massa onödigt skit (vilket förstås är vad konsumtionspalatset tänkt sig) så är det ju mindre bra..

Två dagar ledigt hade vi innan vi satte oss på bussen tillbaka. Det blev sightseeing i Santiago och Valparaiso – runtvisade av våra praktikantvänner i Chile. Även här kontrastrikt: stor skillnad mellan rika och fattiga kvarter. Valparaiso var intressant av den anledningen att det är en stad som inte är särskilt planerad, så likheten med favelas i Brasilien var slående, fast det kändes desto tryggare att traska omkring bland de pastellfärgade plåthusen på kullarna här än i Rio. Mycket gatukonst. Och fantastiskt vackert när solen gick ned, och gatubelysningen framträdde på kullarna, vilket vi betraktade från strandrestaurangen där vi åt seafood-soppa och drack Pisco Sour (chilenarna anser att deras Pisco är bättre än peruanernas och jag kan nog hålla med..)

Debbie

… har fått svenskt pass och kommer på onsdag, så äntligen kommer gruppen bli fulltalig

Jag får nog tyvärr inse att jag inte kan fatta mig kort.. hoppas ni orkar läsa, i alla fall en del av det… Det finns massa fler bilder, se länken till Flickr nedan.