Arbetet börjar

Har det kanske gått 3 veckor sedan senaste inlägget..? Känns mycket längre. Här händer det saker hela tiden. Ska försöka sammanfatta allt så gott det går. Kolla rubrikerna och välj det som intresserar er mest om ni inte har så mycket tid:

Debbie och boendet

Vår kubanska har blivit svensk och fått ett fint pass och anslöt till vår grupp strax efter vår Chileresa. Känns väldigt bra att vara tre! Så nu bor vi alla i det stora slitna slottet på Calle Buenos Aires. Thomas och Debbie delar rum och jag har flyttat upp på loftet ovanför köket. Inga fönster och typ 1.90 i takhöjd (ej tillåtet enligt svensk standard ) och matosen parfymerar mina kläder.. Nåväl, vi har alla tittat runt efter nytt boende. Huset är fantastiskt men inte helt lätt att bo i. Standarden är ganska låg trots att priset inte är lika lågt. Vi har stött på lite kackerlackor, det regnar in, vi har bara en fungerande platta på spisen, kylen är antik och fryser alla våra matvaror, kranen är besvärlig och porten nere vid gatan vill ibland inte öppnas vilket känns sådär när man kommer hem mitt i natten. Igår somnade jag till dunket av musiken från nattklubben bredvid och kläderna som vi hänger på tork ute på balkongen får ett grått lager av avgaser från stadsbussarna utanför.

Men igår tittade jag på en trevlig lägenhet i Palermo / Parque Rodo vilket är ett fint område nära havet och stranden och har tackat ja. Jag kommer alltså fr.o.m januari dela en ljus, fin lägenhet på 7:e våningen (havsutsikt) med en trevlig jämngammal arkitektur- och fotografistuderande uruguaya vid namn Rosa. Debbie flyttar in till en bekant, nästintill släkting, och Thomas kommer antagligen dela med en tjej på Redes.

Treinta y tres – arbete

Arbetet har satt igång. Redes vill att vi gör en dokumentär om departementet Treinta y tres (33) som ligger i östra Uruguay. Vi ska dokumentera denna regions arbete med matsuveränitet. Matsuveränitet (soberaína alimentaria) innebär att människor, samhällen och länder har rätt att definiera sitt eget jordbruk, fiske och livsmedelspolitik utifrån lokala, kulturella och sociala förutsättningar. Rätten att producera sin egen mat på hållbart sätt och att kunna förbjuda genmanipulerade grödor och patent på utsäde, boskap och gener. Detta är något som många NGO’s och gräsrotsorganisationer arbetar med över hela världen, men vad jag förstått är det ganska ovanligt att man på politisk nivå tagit till sig det, vilket man gjort i Intendencian (typ kommunen) i Treinta y tres genom “Plan SAT” (Soberaía Alimentaria Territorial).

Meningen med vår dokumentär är att visa världen, men framför allt andra departement i Uruguay vad som håller på att hända i “33″. Tanken är också att genom att besöka och filma de olika ingående grupperna få dessa att känna att de ingår i ett stort och viktigt samarbete mot en hållbar framtid. Alltså har vi haft en del möten med kärngruppen inom Plan SAT (politiker och aktiva människor inom utbildning och lantbruk) och försökt definiera och planera projektet. Hehe, svensk planering kontra latinokultur. Vi gjorde upp ett schema på tavlan vilket jag anser vara helt normalt och en förutsättning för ett effektivt arbete, medan de förklarade att så har de aldrig gjort förut. “Här fungerar det så att man ringer varandra och bestämmer saker allt eftersom”, sa dem med ett skratt.

Men nu har vi ett schema som innehåller en mängd besök hos fiskare, lantbrukare, biodlare, politiker, komposterare, förädlare mm. Puh, det kommer bli svettigt. Men en del är redan avklarad; utbildningsbiten. Vi besökte en skola där de har ett projekt som utbildar ungdomar utanför det vanliga skolsystemet, inom organiskt jordbruk. Filosofin är att kan man odla sina egna sunda matprodukter och bygga sitt eget hus med organiska material är man suverän, oberoende och stark. Fint! Hur matsuveräna är vi i Sverige egentligen?

Politik

Dagen vi kom till “33″ hade Frente Amplio – partiet som vi hoppas vinner valet idag – en sorts presskonferens där olika grupper i regionen fick ställa en fråga var till Mujica och Astori (president- och vicepresidentkandidater). Hehe, vi kom in tack vare våra politiska kontakter och representerade således svensk press och fick lov att ställa en fråga. Så vi satt längst fram med vår kamera och mik och kände oss riktigt proffsiga. Thomas frågade vad Frente Amplio tyckte om matsuveränitet och Plan SAT i “33″. Frente Amplio agerar för agrobusiness vilket talar emot matsuveränitet i många frågor och vi var därför nyfikna på svaret. Såsom politiker gärna gör pratade Mujica runt frågan och med min lite klena spanska förstod jag inte allt, men han nämnde att miljöfrågorna är viktiga, dock har Uruguay stora utlandsskulder att ta itu med och så tog han förstås upp att vi svenskar kommer från ett mer utvecklat land med mer resurser.. Nåväl, det viktiga var att vi fick upp frågan på bordet.

Återstår alltså att se ikväll om det var Uruguays näste president som vi fick på bild.. I så fall lär det bli stor fest i stan.

Treinta y tres – fritid

Av drygt 3 miljoner invånare i Uruguay bor över hälften i huvudstaden. Så 33 är en liten småstad på landet (största staden i departementet 33 heter samma sak) Alla känner alla, de pratar lite mer oförstående än i storstaden, det är lugnt på kvällarna, stress verkar inte existera, det är hett och det doftar gott från växter som slår ut nu när våren satt fart. Och jag tror nog att vi är de enda turisterna Folk tittar nyfiket. Och som vanligt möts vi alltid på ett väldigt trevligt sätt. “33″ ligger 4-5 timmar bort från Mvd med buss. Alltså är tanken att vi ska pendla. Helgerna i Montevideo, vardagarna i 33 fram till jul. Sedan blir det redigering av allt material i Montevideo.

I 33 bor vi på ett studenthem och blir väl omhändertagna. Frukost, lunch och middag serveras i matsalen och vi har en cabaña för oss själva med duschar och toaletter, utan wc-stol dock.. Det är i princip slut på terminen och därför är skolan ganska tom. Vi får besök av mycket smådjur men det är helt ok. Jag njuter av lugnet, ljuset, lantlivet, dofterna och syrsorna. På kvällarna går vi några kvarter bort, förbi folk som sitter på sina verandor och njuter av livet, barn som cyklar och leker, hundar och katter som utforskar gatorna, in till city och äter lite pizza och dricker öl.

Candombe Candombe mm

Nu har jag trummat på gatorna i både Montevideo och i San José de mayo. Fantastiskt! Vilken känsla att traska långsamt framåt tillsammans med 10-15 andra (män..) som bankar febrilt på sina trummor. Och några kvinnor, män, gubbar, gummor, transvestiter och barn som dansar längst fram! Svettdropparna tränger fram i pannan, fingrarna värker och likaså axeln där trumman hänger i sin rem. Men ljudet är fantastiskt medryckande och energin är på topp. Och känslan av att paradera och se folk som betraktar oss ifrån sina portar eller följer oss på trottoaren är underbar! Och före och efter dricks det lite öl och samtalas. Trevligt!

La comparsa de Isla de Flores

Jag har nämligen börjat ta kurser i candombetrummande, dels för att detta UNESCO-klassade kulturarv som härstammar från de afrikanska slavarna intresserar mig mycket men också för att träffa folk, uruguayos med samma intresse. Och det fungerar bra Efter 3-4 kurstillfällen fick jag följa med läraren till San José (annan stad) för att vara med i lördags-träningsparaden av en ganska nybildad grupp med unga utövare. Det var jättekul och alla var väldigt trevliga. Det slutade med hamburgsgrillande på gatan, vin och öl och en massa spanska-övande

La comparsa i Pocitos

Jag tar kurserna i stadsdelen Palermo, söder om den stora kommersiella pulsådern, Avenida 18 de Julio, och norr om ramblan. Detta är ett fantastiskt kvarter; koloniala, låga, gamla bostadshus, slitna men charmiga. Folk bor här och förutom några få pizzerior, sunkiga kvartersbarer och “närlivs” på hörnen så är det fritt från kommers och hård trafik. Underbart! Folk känner varandra, det trummas på gatorna, det är lugnt och alldeles underbart. Och detta ligger ändå otroligt centralt. Isla de flores är en gata som löper tvärs igenom och är paradgatan för “las llamadas” i februari då karnevalen där candombetrupperna tävlar mot varandra äger rum. Här finns alltså mycket candombetradition och mer svart befolkning än i många andra stadsdelar.

Salsan har också börjat generera lite vänner. Jag gick till la Bodeguita del Sur vid 23 en söndag i tron att det kanske sätter igång tidigt på söndagar, men icke. Det var i princip folktomt förutom några enstaka salseros i baren. Men vid 00.30 började det komma lite folk (!) och det var framför allt lärare och duktiga dansare så jag hade en superkväll! När jag gick vid 02.30 (en söndag alltså) undrade de varför jag skulle gå hem så tidigt…

Då min stora passion är latinamerikansk dans och musik har jag förstås även testat tangon i Montevideo. Jag har dock bara hunnit med ett kurstillfälle och blev lite besviken på att medelåldern var typ 50. Men det kanske blir en milonga ikväll, får se om det kanske kommer lite yngre folk då.

Imorrn fortsätter filmandet i 33

Hinner inte lägga upp foton på Flickr just nu så ni får nöja er med dessa för tillfället