Sista tiden i Uruguay… :-(

10 grader, lite sol, träd utan blad, ingen snö. Jag befinner mig i Sverige… Kom hem till ett relativt snövitt Stockholm förra lördagen, sov hos underbara vänner den första natten och njöt av efterlängtad lax och intressanta diskussioner, sedan bar det av med tung packning till föräldrarna i Halland. Det var den värsta packning jag någonsin tagit med mig hem från utlandet, detta pga min älskade piano; min candombetrumma. Taxiresorna som det krävt mellan flygplatser och tågstationer har dock kostat mer än själva trumman… Nåväl, jag älskar den, jag älskar den så mycket att det inte gjorde något att jag fick bära 21,5 kilo kläd/bok-packning på ryggen och 24 kilo trum/klädpackning i armarna vid tågbytet i Hässleholm och har värsta träningsvärken nu…

Min pianotrumma

Så hur känns det att vara hemma? Sådär… Det är förstås jättetrevligt att träffa familjen och vännerna igen, äta svensk mat (hehe, det kök jag pratar om är kanske inte alltid så svenskt egentligen; halloumi, quinoa, bulgur, mango, avokado, nötter… men det svenska utbudet har jag saknat, även om jag framöver ska försöka äta mer lokalproducerat! Men så fort jag tänker på Montevideo, ramblan, candombe, och vännerna där borta blir jag tårögd och längtar tillbaka…

Tänkte med detta inlägg berätta lite om den sista månaden i Uruguay.. Den innehöll bland annat mycket mygg och gräshoppor, semester till hippieudden Cabo Polonio, mitt första (kanske inte sista) inhopp i karnevalen, filmklippning och filmvisning, packande och avsked….

Desfile Rivera – Carnaval

Karnevalen är som sagt inte bara Las Llamadas i början på februari. Det är dagliga uppträdanden på Teatro de verano och flera parader i olika barrios / kvarter. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med gruppen “Tambor Brujo” och dansa på desfilen / paraden i Pocitos, på calle Rivera. Självklart! Spännande! Tambor Brujo är en ganska ung trumgrupp som tränar på fredagar och jag går dit ibland för att dansa och hänga med de trevliga gruppmedlemmarna – varav många är elever till samma lärare som jag. Vi träffades ganska tidigt för att förbereda kläder, hattar smink osv och vid 22 var det vår tur att paradera, efter en sambagrupp.

Tambor Brujo på Desfile Rivera

Haha, det var en upplevelse, väldokumenterad dessutom eftersom Debbie tog över min kamera och fick fria händer. Jag vet inte hur många kvarter det var men många! dessutom var det en konstant, svag uppförsbacke. Det svåraste var helt klart att behålla orken, men jag gjorde mitt bästa, försökte ge energi till både publiken, de övriga dansarna och trummisarna. Blandade mellan modern candombe och mer traditionella afrorörelser, vilket min danslärare gärna vill uppmuntra. Sedan blev det glädje, kramar, öl, vin, och pizza

Tambor Brujo på Desfile Rivera

Mosquitos och obehagliga smådjur

Någon sorts invasion av små djur har det varit så här på uruguayanska sensommaren. Oavsett temperatur, tid på dygnet och luftfuktighet så har det varit mycket mygg överallt – det stora samtalsämnet på nyheterna. Risk för dengue-feber! Jag fick panik vid ett tillfälle då vi var i Cabo Polonio (som jag kommer berätta mer om senare) och gick på en liten sightseeingtur till en fyr. Fyren var omringad av gräsytor och där, bland fukt och grönska, samlades dem till gemensam attack på jakt efter turistblod. Jag stod inte ut, sprang till slut därifrån med armarna viftande i luften tills jag kom till stranden och den salta vinden blev min räddning.

Även stora gräshoppor och syrsor har vi stött på, t.o.m. mitt i stan och inne på Redes kontor.. samt inne i vårt lilla rum på studentboendet i Treinta y Tres där vi varit på besök igen för att göra några kompletterande intervjuer och skaffa mer bildmaterial. Jag tycker normalt sett det är väldigt trevligt och lugnande med syrsornas sång på kvällarna.. men i mitt sovrum? Nej tack! Thomas intog en passiv försvarställning medan Debbie och jag faktiskt inte kunde tänka oss att sova med dessa stora(!) kryp (samt ett antal stora spindlar på väggar och tak) och till slut råkade vi nog ta livet av två gräshoppar… efter mycket skrik och blåmärken på benen från försöken att undkomma smådjuren i det lilla, lilla rummet fullt med möbler som var i vägen. Ack, och ni ska vara miljövänner, muttrar Thomas från sängen (dock säkert i hemlighet glad över att bli av med dem han med..) Vi funderade på att hålla en begravning dagen efter men det blev inte så…

stor spindel i vårt sovrum...

Naturreservat: Cabo Polonio & La Quebrada de los Cuervos

Jag fortsätter med naturbeskrivningar och vill göra lite reklam för Cabo Polonio i departementet Rocha. Till skillnad från i julas då vädret inte var så trevligt blev vi nu mottagna i denna region med fantastisk sol och perfekt värme efter att det hade åskat och störtregnat på ditresan. Cabo är ett naturreservat och man kan bara ta sig dit i jeep. Fantastiska stränder, dyner och små hus. Landskapet förde tankarna till både Irland, Sahara och västsverige (!) För övrigt är det mycket hippiestämning och enkelt leverne. Här finns inte elektricitet t.ex. Vi hade hyrt en mysig stuga ca 50 meter från havet tillsammans med några medarbetare på Redes och spenderade en långhelg där precis efter en deadline för filmen. Underbart! Bilderna säger det mesta, men det var mycket sol, bad, bodysurf, stjärnskådning från hängmattan, tända ljus, fotogenlampor, sand överallt.., asado / grillning, gitarrspelande och tystnad, lugn och ro.

Cabo Polonio

på väg tillbaka till vår stuga

inifrån stugan

vår uteplats

Mauro, Debbie och Mercedes på vår uteplats

arkitektur i Cabo

hippesamhället Cabo

gauchos på stranden

Vi besökte även ett naturreservat i Treinta y Tres – för filmens skull denna gång – “La Quebrada de los Cuervos”. Vi kom dit lite sent på en fredagseftermiddag efter mycket beslutsångest kring huruvida det var lönt att åka dit eller inte. Vi lyckades nämligen inte få tag på boende. Men vi tog en taxi och fick 2,5 fantastiska timmar i denna bevarade “gammelskog” i kuperad terräng kring en vacker bäck. Förutom ett naket par vid bäcken som vi råkade zooma in med kameran så var vi ensamma med naturen och smådjuren. Helt klart det mest vilda och djungelliknande jag sett i Uruguay. Snårig skog, palmer och spökliknande spindelvävsludd… Stora fåglar som seglade på vindarna kring kullarna likt Kondorerna i Anderna. Vackert! Särskilt vackert var det när vi kom ner till en liten plats vid bäcken där vi var tvungna att bada, trots att vi inte hade badkläder. På tillbakavägen hade vi roligt åt en gigantisk gräshoppa – antagligen handikappad för den ville verkligen inte hoppa, inte ens för filmens skull. Detta finns dokumenterat och tyvärr upplagd på nätet: http://vimeo.com/10234133

La Quebrada - vi filmar

filmning i La Quebrada

La Quebrada

Muestra final / filmvisning på Redes och i Treinta y Tres

Deadline för filmen hade vi ca en vecka innan vi skulle åka. Många, långa dagar med klippande, diskuterande, manusjusteringar, fixa bildövergångar, ljudproblem, spela in berättarröst osv och till slut blev det ca 33 minuter film om matsuveränitet i Treinta y Tres. Den innehåller även en politisk diskussion om hoten mot matsuveränitet; bl.a. matindustrin och de stora utländska företagen. Som sagt har vi en egen blogg om filmen (www.landtillsalu.wordpress.com) så jag skriver inte mer utförligt här, men jag kan locka med att vi har med både presidenten, jordbruksministern och miljöministern (typ). Vi visade filmen på Redes och fick mest positiva kommentarer vilket kändes skönt. Meningen är ju att de ska använda sig av filmen för att bl.a. försöka övertyga andra departement att arbeta med dessa frågor.

efter visning på Redes - brainstorming för filmtitel

När vi hade visning i Treinta y Tres var det desto mer nervöst, här fanns huvudrollsinnehavarna.. Vad skulle de tycka om hur vi framställt dem? Det kom nog minst 60 personer. Det var så konstigt att återse dessa välkända ansikten, vi har ju tittat och lyssnat på dem varje dag när vi klippt. Biodlaren Rubén och hela hans familj, Humusproducent Juli och hennes söner samt hennes glada kollegor, m.fl, m.fl. Kommentarerna var försiktiga, kanske behöver de smälta det de sett. Men första frågan var i alla fall, hur kan vi få tag på filmen och sprida den?

visning i Treinta y Tres

Despedida – Avskedsfest

Jorge hade sedan länge talat om att vi måste ha en fiesta de despedida för mig, på hans tak i Barrio Sur. Det blev en trevlig asado med perfekt väder, blandat folk (mest candomberos/as) musik och dans. Min trumma var precis färdig så den fick vara med. Även om candombe är en uruguayansk trum- och danstradition så är det inte självklart att folk börjar dansa på såna här fester. Uruguayanerna är överlag inte som många andra latinos utan snarare lite hämmade, liksom vi svenskar.. Men när Miguel & co började spela och sjunga drog jag tag i de andra och till slut dansade de flesta runt matbordet under stjärnklar himmel Det var så trevligt att vi stannade där istället för att gå vidare till salsastället, vilket jag hade tänkt…

Asado på takterrassen

Marco, Miguel o jag på takterrassen

Saknad…

Det har varit en underbar tid i Uruguay. Jag tänker verkligen åka tillbaka! Landet har kanske inte den mest exotiska, fantastiska natur, eller otroliga stadspuls, men om man stannar en längre tid hittar man och uppskattar pärlorna; de trafikfattiga, trädprydda gatorna med koloniala hus i Palermo… ramblan förstås – härlig strandpromenad oftast fri från kommers… candombeövningar varje vecka vilket blir en fantastisk kvartersfest… den vilda naturen och vidsträckta stränderna i Rocha… Jag hoppas verkligen att detta inte förstörs i och med landets utveckling.

Barrio Palermo

Barrio Palermo

Palermo, från mitt kök....

Nu är det påsklov men sen fortsätter arbetet med filmen på Biskops-Arnö och i maj är tanken att vi ska turnera i Sverige för att visa den och diskutera mat, lokalproducerat, sojans påverkan här och i latinamerika m.m. Hör av er om ni tänker på ett ställe där vi borde visa filmen!